Sakta men säkert, utan tydliga gränser, ändrar kampen mot snuset karaktär… Det är alltid spännande att återkomma hit och påminnas om den intensiva kampen under de första dagarna, veckorna och månaderna, genom att läsa om vad beslutsamma slutare just nu går igenom. För inte så länge sedan var jag där, och minnet har en förunderlig selektiv förmåga att förvrida vad man gått igenom. Genom att påminnas av alla tappras aktuella kamp, och av att gå tillbaka och se vad jag själv tidigare skrivit, så ges snustrollets snusromantik inte något utrymme att växa i det inre.
Snuskampen är så pass hård och lång att det blir enklare att dela upp den långa vägen i kortare steg. Därför firar vi delsegrar det första dygnet, efter 72 timmar, månaden, året osv. Som jag ser det, är det viktiga att komma ihåg är att med skallen rätt inställd så är kampen vunnen redan efter 3 dygn…
Snustrollet kommer förmodligen aldrig att riktigt ge sig, men med tiden så blir dess käftsmällar som var så tuffa i början, bara små nålstick som kommer då och då, och sakta men säkert befästs segern som var vunnen redan efter tre dygn. Resan går i allt långsammare takt, asymptotiskt sig närmande noll, men trots det bara retsamt allt närmare noll, men aldrig riktigt helt noll…
Att jag äntligen fattat att alla delmål jag satt upp, egentligen är en del av ett farväl, en förändring som varar resten av livet… Det var min nyckel att förstå det, sen var resten lätt. Att förstå att man bara är en snus ifrån att sugas ner i en malström som leder rakt ner i snustrollets fängelsehåla. Villkorligt frigiven på livstid…
Nu vet jag; Det är busenkelt att sluta snusa, spotta ut, skölj, stoppa sen inte in något med nikotin igen resten av livet. Klart.
Svårare än så blir det inte…
