När jag startade det här projektet för 75 dagar sedan var det en rent spontan grej. Som en blixt från en klar himmel kände jag att nu räcker det. Min då tvåårige son fingrade på dosan. Jag vaknade mitt i nätterna med akut andnöd och kärlkramp.
Mitt beslut att ta ett kognitivt grepp var ett lyckokast. Att programmera om min hjärna som uppenbart har varit på fel spår större delen av mitt liv. Här på siten har jag fått utrymme att formulera mina tankar och känslor. Kommentarer och medkännande från er har varit ett oväntat och välkommet stöd.
En avgrund av existentiell ångest vilar runt hörnet. Filosofer som Sokrates, Kant och Seneca, och psykologer som Piaget och Maslow har plötsligt blivit högaktuella på läslistan. Att lyfta på locket till snusdosan har visat sig vara att öppna på locket till en stor maskburk…
Fast egentligen är det busenkelt att sluta snusa… Man spottar ut snusen sköljer munnen och ger fan i att stoppa in något med nikotin igen så länge man lever. Tilläggas är att snustrollets sista desperata tricks är just att försöka ruska om existensen, för vem är jag om jag inte är en snusare? Läkandet kommer att ta tid och kanske framtiden kan ge svar. Eller kanske inte… Spelar ingen roll egentligen, för vad som gäller nu är att sluta snusa. En gång för alla…
