Sex månader har gått utan nikotin. Jag har varit min egen labråtta som jag utfört signalsubstans experiment på och jag har lärt mig mycket av det.
En av de mest paradoxala insikterna är att jag hade mer abstinens då när jag snusade än nu när jag slutat. Nikotinet var fotogenet som fick min låga att flamma. Det var det kastade brödet som fick fiskmåsarna att komma tillbaka efter mer.
När en snus blivit det minsta urlakad, blev den snabbt ersatt av en nykramad. Abstinensen startade redan med snus i munnen. På natten sov jag med en snus inne och när abstinensen väckte mig vid fyratiden, så låg den utfluten och utarmad på örngottet. Det var det dags att gå upp och lägga in en ny. När mitt kedjesnusande lett till att jag tömt dosan tidigare än vad jag planerat, var vargtimmens promenad till den nattöppna macken en självklarhet. I ur och skur, i kyla och slask. Bara inte abstinens…
När snuset döptes till Ettan så visste man vad man gjorde. Snuset har varit min första prioritet, min kärlek nummer ett och pengar till snus har alltid legat högst upp i skålen.
”Utan nikotin blir jag så grinig” hade jag som mitt mantra. I verkligheten var det nikotinet som gjorde mig till en riktig surpuppa. Blodsockrets berg och dalbana och mina ständiga dopamin dippar höll mig gisslan. Den inre smärtan som abstinensen skapade projicerades istället på min omgivning. ”Hur kan man vara glad och lycklig när man omges av idioter i en motarbetande miljö”. I själva verket gav mig abstinensen mig humörsvängningar som gjorde mig svår att leva med, svår att vara kompis med och svår att samarbeta med.
Så nu när jag slutat snusa har jag mindre abstinens, är gladare, snällare, har en bättre relation till min fru, är en närvarande pappa, år en bättre kompis och medarbetare. Jag tar hand om mig själv och är mer vältränad än jag har varit på mycket mycket länge. Jag är smalare och snyggare, har fått fina vita tänder och köpt snygga kläder för pengar jag sparat in på nervgift.
Det var busenkelt. Spotta ut snusen och skölj munnen. Stoppa inte in något nytt nikotin så länge man lever. Sen är det klart.
Men jag tycker ändå att liknelsen är fin. Det har munchas kolblad nog nu och vägen tillbaka till kokongen är stängd. 
