[Jajo]

Woho, Janne321! Du är en förebild! Och forskning säger att de som slutar ”av en slump”, snarare än planerar in ett slutdatum, håller sig nikotinfria i dubbelt så många fall, härligt att se dig lyckas.

[Jajo]

Heja Laggner, se till att starta räknaren också! 😉

Under de första dagarna är det såklart skönt att hålla sig sysselsatt, medan nikotinet lämnar kroppen, men efter det så måste man ju, som du redan vet, ta tag i känslorna. Enligt min erfarenhet behövs inget batteri av aktiviteter då, jag har snarare upplevt att sådant kan stjälpa, eftersom de skjuter upp det känslomässiga arbetet. Jag tycker också att ingefära/andra substitut försvårar. Ditt normaltillstånd är inte att ha saker i munnen hela tiden och ju fortare en vänjer sig av med det, desto bättre, tror jag.

Det tog exempelvis en biltur på några mil för mig att inse att det går ju fenomenalt att köra bil utan att snusa, det tog en fest utan cigg och snus för att inse att det går utmärkt att göra det utan cigg och snus, och så vidare. Beta av alla ”första-gången-utan-snus”-tillfällen och känn hur självförtroendet växer! 🙂

http://whyquit.com/whyquit/LinksAAddiction.html Världens bästa hemsida!

[Jajo]

Härligt maffe! 😀 Och börja inte slå på dig själv för att barnen fått uppleva lite ilska och irritation, jag slår vad om att de är väldigt glada för att du slutar (om de är gamla nog att förstå).

Se det som en period där du är lite oberäknelig, men som en period som kommer att ge dina barn en piggare, gladare, rikare pappa, som inte riskerar att dö ifrån dem i förtid för något så fånigt som en snus under läppen! Och minns att du är en förebild, förhoppningsvis kommer aldrig dina barn hamna i fällan efter detta!

[Jajo]

Det är väl klart att du kan! 🙂 Otaliga människor världen över befriar sig själva från ett nikotinmissbruk varje dag, många utan mer än lite eventuellt obehag de första dagarna. Vad har nikotin för funktion i ditt liv, på vilket sätt hjälper det dig att leva ett bra liv?

Svaret är, som du redan vet, på inget sätt alls. Nikotinet förgiftar dig och kidnappar din hjärna, så att du tror att det är njutbart att snusa. När du inte snusar får du abstinens, som tvingar dig att snusa mer, för att det känns obehagligt (särskilt på grund av all propaganda, från exempelvis nikotintuggummiföretag, som säger att det är ”näst intill omöjligt!!!” att sluta snusa). Men det som känns skönt när du lindrar abstinensen är att din kropp återgår lite – inte helt – mer till ett normaltillstånd, det tillstånd den var i innan du blev beroende. Skulle det inte vara underbart att leva ditt liv i det normaltillståndet, varje dag? Som det ser ut nu upplever du det aldrig, hur ofta du byter snus – din tolerans för nikotin är helt enkelt för hög och din kropp förgiftad i dagsläget.

Det är inte omöjligt att sluta. För vissa är det jobbigt, men jag tror personligen att allt eventuellt obehag efter att nikotinet är ute ur kroppen till 90 procent beror på våra tänkande hjärnor, som himla gärna, tycks det, vill hålla stenkoll på vad för ”abstinensbesvär” som uppstår… 😉 (Jag har missbrukat ”tungt” gällande nikotin och även slutat väldigt många gånger, innan jag lyckades bli fri.)

Så sätt på räknaren så snart du vågar, och njut av din kamp mot frihet! Varför skjuta på att må underbart och att bli fri? 🙂

[Jajo]

Oj, den där ilskan, ja… 🙂 Ilska är ett väldigt spännande ämne! Från att ha varit en from och godmodig figur förvandlades jag till en furie när jag slutade röka/snusa. Men – väldigt värt att påpeka – jag blev inte arg på harmlösa saker och jag tog absolut inte ut någon abstinensilska på mina nära och kära!

Min ilska uppkom istället efter ett par veckor utan nikotin och berodde på att jag inte längre dövade alla mina känslor med nikotin. Jag kan ta ett exempel: min pojkvän har ofta gjort ett störande ljud, han säger ”hopp” istället för ”ja” och kan säga det hur många gånger som helst i rad:
Jag: Oj, den kan du inte lägga där?
Han: Hopp.
Jag: Ja, du förstår att det börjar brinna om du lägger en grytvante på en varm platta?
Han: Hopp.
Jag: Okej… Kan du duka?
Han: Hopp.

Unt so wieder. Otroligt störande! 😉 Innan jag slutade hanterade jag min irritation genom att stoppa en snus i munnen eller gå och ta en cigg – utan att reflektera det minsta över vad jag gjorde. Efter jag slutat fanns det inget sätt att döva känslorna och jag var därför tvungen att ta tag i dem direkt, vilket betydde mycket ilska då jag för första gången någonsin for ut mot störande saker som jag tidigare alltid fötryckt mina känslor inför. Så, lite explosionsartat i början, och min pojkvän, som aldrig känt mig som icke-nikotinist, vart kanske lite förvånad.

Men jag tycker bara det är positivt att ha nära till mina känslor nu! Att uttrycka irritation direkt, eftersom en saknar val, gör att den inte ackumuleras. Jag har också mycket närmare till glädje och positiva känslor – helt enkelt ett rikare känsloliv. Jag ser det som att dammluckorna är borta, det går inte att skjuta upp att känna utan känsloflödet är jämt och konstant – men det blir heller inga översvämningar efter brustna dammluckor.

Så det du kan fundera på är om din ilska är ”berättigad” eller om du tar ut ilska på människor som inte förtjänar den? Stäng bara inte in den, utan låt dig själv få uppleva den, om det är framför familjen eller ensam i skogen. Ilskan du känner nu kan också bero på att du är i sorgearbete. Det är många som säger att en går igenom de fem stadierna av sorg när en slutar: http://griefdiary.blogspot.se/2010/06/fem-steg-av-sorg.html

Kämpa på! 🙂

[Jajo]

Heja Slice! Du kommer att klara det galant… eller, visst har du redan slutat? 😉

http://whyquit.com/whyquit/LinksAAddiction.html Om du scrollar ner nästan halva sidan så kommen en stor blå tabell som illustrerar antalet ”cravings” som en kan komma att uppleva under en abstinensperiod – jag tycker att grejen låter misstänkt likt din liknelse om värkarbete! Som synes har du redan gjort det allra, allra värsta och det kommer aldrig att bli så illa igen! 🙂

Och då ska jag säga att jag inte hade en enda craving när jag slutade – vetskapen om tidtagningen och vad jag hade att vänta gjorde att de uteblev. Jag har aldrig någonsin behövt ta fram tidtagaruret sedan jag slutade för nästan ett halvår sen, men däremot har jag ”åkt dit” mååååånga gånger under tidigare misslyckade försök att sluta, just eftersom tankarna blev mig övermäktiga och tiden fullkomligt förvrängd under en craving. Men då visste jag inte heller vad en craving var, kunskap är makt.

[Jajo]

Jaaa! Du har slutat!!! 😀 Och du behöver aldrig någonsin börja igen, du kan hädanefter leva ditt liv med det lugn en kropp som inte befinner sig i ett missbruk känner. För varje dag som går kommer det bara att bli bättre och bättre, det kommer aldrig någonsin att bli så jävligt som de första dagarna. Och de överlevde du galant, inte sant? 😉

[Jajo]

Det är inte synd om dig! 😉 Du har uppnått det som alla snusare drömmer om varje dag under hela deras snusarliv: du är fri! Det finns inte en människa som fortfarande snusar som inte är avundsjuk på dig, vare sig de erkänner det för sig själva eller inte. Och därmed är du en inspiration för alla som fortfarande måste förgifta sig själva systematiskt, du är en hjälte som visat att det går!

Jag ska inte säga att jag inte tänker tanken någonsin, jag har bara sån låg tolerans för de tankarna nu. Min sambo snusar än, så jag var tvungen att fort som satan bygga upp en mental skyddsmur runt snuset för att kunna umgås med honom. I början fick han inte snusa så att jag såg, så kastade jag dosan stenhårt på honom och skrek, men det gick om på nån vecka. Jag vet inte om det är sunt direkt, men jag ”stänger av” på något vis, jag låter bli att reflektera över att han snusar. Förutom när jag tar upp att han förstör vårt samliv, för att vi bara kan pussas två gånger om dagen, när han borstat tänderna… 🙂

Rökning är det jag kan reflektera minimalt över än, men bara när jag ser nån som röker på exempelvis en fest. Då låter det såhär i mitt huvud: ”Hmm… Undrar hur det sm…”, men innan tanken är klar avbryts den av ett avgrundsvrål värdig Hin Håle: ”NEEEJ!!!” och så tänker jag inte mer på det, oavsett om alla på festen röker. Oftast tänker jag bara att jag tycker synd om alla desillusionerade nikotinister. 🙁

Men när jag slutade första gången, 2012, så var det annorlunda, inser jag snabbt när jag läser min gamla dagbok. Var och varannan dag hade jag skrivit nåt om att jag var snussugen eller tänkte på cigg. Jag var deppig och skör och i efterhand ser jag att mitt återfall egentligen var oundvikligt. Jag hade läst Carr och slutade direkt, kanske utan att viljan egentligen fanns. Och det gick lätt att sluta – bortsett från att det var lätt att börja igen.

Att, som denna gång, verkligen få KRIGA mig ur det (slutade otaliga gånger under tio månader efter första återfallet) var nog det som fick polletten att trilla ner: om jag skulle börja igen skulle jag nog aldrig kunna sluta. Jag skulle röka och snusa ihjäl mig och aldrig få ha det liv jag alltid drömt om, ett sunt och hälsosamt liv. Och den insikten är det som får mig att med lätthet skjuta undan tankar på snus och cigg, med ett stort ”NEJ!!!” ringandes i min kropp.

Oj vad jag skriver! Men om åtminstone en bråkdel av mina erfarenheter kan hjälpa dig och andra är det värt det.

Jag hoppas vildmarken gör dig gott!

[Jajo]

Woho, tvåsiffrigt! 😀 Du ska även vara över det allra värsta, dag sju kan det komma nästan lika många cravings som dag ett, två och tre – men dag sju är ju för länge sedan förbi! Grattis!

[Jajo]

Hur har det gått? Fyra dagar, woho eller? 🙂

Det finns inget ”rätt tillfälle” att sluta (förutom ”nu”), men däremot verkar det vara väldigt bra att sluta innan du far utomlands. Nytt land, ny start i livet. Ingen känner dig som snusare eller rökare, se bara till att tacka nej till ciggen i England! 🙂

[Författare]

Inlägg