[irenpanik]

Haha du beskrev precis mig! xD
Man känner sig i princip scitzofren med dessa konversationer och förhandlingar med sig själv. Jag har upprepade gånger trillat tillbaka i fällan, liksom för närvarande, ser mig själv ändå som ”en som ska sluta”.

På sätt och vis är det ändå ganska intressant att se hur uppfuckad hjärnan blir av beroenden. Man drar ju som ”missbrukare” på sig en del för icke-missbrukar-människor kan tyckas vara väldigt märkligt. Ett sånt exempel är just förmågan att ta rätt beslut. Det är som att snusmonstret sabbar hjärnan till den grad att man faktiskt börjar ta väldigt dåliga beslut, på ett eller annat sätt och förr eller senare, men så att man kan se mönster.
Snus gör mig mer prokrastinerad och får mig att i allmänhet göra sämre val gällande fler saker i livet. Eller vad som är viktigast- budgeten eller att få sin dosa, givetvis i rätt märke, osv. Det verkar vara så inrotat vid det här laget att det grovt försvårar slutandet också mot vad jag upplevde för många år sen vid tidigare försök. Så många dåliga val gjorda trots att man varit medveten om det att man upplever sig tappat en del av makten man hade att rationellt ifrågasätta och avbryta.

Så… Du har helt rätt! Se till att du slipper skiten för alltid istället! Och jag tror absolut att fenomenet vänder förr eller senare om man väl tagit rätt beslut många gånger. Om du ens märkt av samma grej.
Starkt jobbat!

[irenpanik]

Bra jobbat Ziid, se till att dagarna blir år den här gången! 🙂

[irenpanik]

Låter som en bra idé Ziid, kul med vita fina tänder!

[irenpanik]

Den här, det är en jättestor tankevurpa;
”– De där extra kilona du dras med sedan du slutade är inte heller så nyttiga (gäller kanske bara mig).”

Om man ändrar kosten till det sämre PÅ GRUND AV att man slutar snusa så är det en del i sitt beroende man fortfarande håller fast vid. Förr eller senare får man ta tag i det annars har man egentligen inte helt slutat, utan bytt ut en del av sin beroenderepertoar, och har då något större risk att trilla tillbaka igen än om man skulle ha blivit av med ”allt” i beroendebagaget eller åtminstone inte bytt ut utan skurit ner på totalen så hjärnan repareras successivt. Man kan ha sina dipp-perioder, men att normalläget däremellan är en likvärdig kost mot innan, eller gärna snäppet bättre om man kommer på sig själv med att ha lagt till dåliga kostvanor redan som nikotinist (vilket är vanligt med-beroende).

Om man inte ändrar på kosten men går upp i vikt ändå så är oddsen att
1. Är kosten samma så är det ju inte högre risker kopplade till kosten även om man ändå lägger på sig några kilon. och
2. Ganska bra odds för att det stabiliserar sig med tiden.

Har snusare roligare?
-Nej.
Hur kan man säga det så säkert?
-Därför att snusen tar ifrån en mer än vad den ger, det är liksom den strategin som gör att man måste ha skiten för att ens känna sig normal, och mer och mer för att känna sig bra, vilket till slut blir på sån nivå att det inte går längre, man är fan hjärnskadad i belöningscentrat.

Många fina minnen med snuset;
jag har jättemånga fina minnen med alkohol också, men blir jag alkis på riktigt kan man inte se det så. Dessutom bidrar drogen till ett skevt minne av dens roll i situationen. Om man väljer att minnas fina stunder i combo med snus så göder man beroende-delen. Jämfört med om man gör tvärtom och väljer att tänka på och komma ihåg alla äckliga och jobbiga stunder på grund av snus, till exempel när man vaknat med en snusfläck i sängen, eller bjudlocket blivit överfullt och det läckt ut snus i fickan eller väskan.

[irenpanik]

himmelstrutz/ziid: det är snusarna det är synd om, inte ni som slipper pyssla med sånt, kom ihåg det! 🙂

Lätt att säga såklart, förr eller senare lär ju sugen dyka upp, och det behöver ju inte vara så farligt- om man inte råkar falla på nån sån felinprogrammering. Som dom 3 påståendena himmelstrutz listade t ex 😉 romantiserande påhitt av en addict-felinprogrammerad hjärna.

[irenpanik]

Tråkigt med bakslag! :/
Tänk på att det bara är feldragningar i hjärnan som gör att du kanaliserar det på snus, en ”normal” människa, alltså icke-nikotinist, skulle ha en mänsklig dipp i t ex humöret just nu, utan att göra kopplingen till nikotin. Jag vet att du vet det också redan, men kanske är bra att få höra det ändå? Syna bluffen. Kanske tjänar du mer på att faktiskt ta tag i att motverka det som egentligen gör att livet känns jobbigt hellre än att som sagt tro att snus löser något?

T ex om det blir överväldigande med nytt jobb så kanske man kan meditera lite eller skära ner på privat-schemat ett tag för att kompensera. Om livet känns tråkigt kanske man kan komma på något man kan göra som tar en ur ekorr-hjulet, osv.

[irenpanik]

Kul att du håller dig snusfri Munimtrollet!
Det kan ju fungera väldigt peppande för slutare som mig att höra att det finns folk som faktiskt är nöjda med sitt val och håller sig till det väldigt länge/resten av livet. Annars märker man ju lättare av dom som försökt och trillat dit igen eftersom de halkar in här på forumet, som jag t ex.

[irenpanik]

Marcus, i längden funkar inte planen, när man snusar har man en tendens att ”unna sig” fler saker och faktiskt oftare än dom som inte kör med nikotin. På sikt brukar liksom ett pågående beroende sprida ut sig på andra delar än att man kan ta bort t ex ett ätberoende. Kanske av samma anledning att du nu funderar på att vidga (eller inbillar sig: byta) till snus.

Det är för dom allra flesta inte hela världen att snusa jämfört med att t ex röka, men det är klart jobbigare att vara beroende av något än att inte vara det, så dom flesta skulle nog vakna upp förr eller senare och fundera vad sjutton man tänkte när man hållit uppe så länge och sen började igen.

[irenpanik]

Fortsatt bra jobbat! 🙂

[irenpanik]

Ja ingen av mina kamper har någonsin varat endast 3 dagar, vare sig fysiska eller psykiska. Men det är förstås inte alls omöjligt att andra upplever det annorlunda!
Just nu är det ju t ex uppskattningsvis 95% fysiskt, som i ”får sona för sitt gamla snusande” och ”har inte snusen att döva diverse krämpor”, vilket om det varar länge kan slå över till psykiskt (inte så orolig för det just nu, men har hänt förr) för att man blir så less på att hantera den biten dag ut och dag in. Det fysiska när det gäller hjärnan varar ju också länge, månader, kanske aldrig 100% återställt? Även om det säkert är den psykiska som man oftast underskattar eller knappt pratar om, som du säger.

[Författare]

Inlägg