Forumsvar skapade
-
Ikväll letade jag fram något jag skrev till en grabb som behövde hjälp med motivationen för att våga ta steget att sluta snusa.
Så här kändes det för mig just innan jag fick nog och slutade med snusandet. Det var ett val mellan liv och död för mig, och kanske hjälper historien någon annan med att våga ta steget och att hålla fast vid sitt beslut…
Man vaknar klockan fyra med panikångest för att sömnapnen har gjort att man har slutat att andas. Hjärtat kämpar frenetiskt och under högt blodtryck pumpar det adrenalin och andra stresshormoner ut i blodomloppet. Lättad vaknar man upp ur paniken och inser man att man inte har kvävts och att man har undkommit en hjärtattack den här gången med.
Man vet att man har haft tur, och att att det är bara en tidsfråga innan det smäller för gott. Bukfettman skvallrar om att insulinresistens redan har börjat utvecklas och att i den livsstil man valt har motion haft en väldigt låg prioritet.
Snusen ligger utkletad bredvid på örngottet och när man öppnar dosan för påfyllning, så är den tom. Man skrapar desperat ur de sista kornen och på den andra sidan av läppen stödjer man med en urlakad påssnus som man hittat i papperskorgen.
Man klär på sig och startar i den råkalla och mörka vargtimmen sin vandring mot det nattöppna bensinmacken. I kön med trötta koffeintörstande taxichaufförer och bakfulla alkoholister med dyra 3.5:or i korgen, där möts det inga blickar.
Alla vet varför de är här…Det är inte första gången… Och inte heller den sista…
I en evig nattvandring tills ett blodkärl i hjärnan eller i det utmattade hjärtat säger till att nu räcker det för gott. På gravstenen kommer det att stå att här vilar en snusare.som slutligen lyckades med att avstå från sin snus. Då blir man äntligen fri, men inte till ett pris man någonsin varit beredd på att få betala.
Vi kämpar för våra liv här, därför är en kort tids övergående smärta lätt att bära…
