Jag har svårt att förstå att det redan gått 1000 dagar sedan jag vaknade upp en morgon och som en blixt från en klar himmel bestämde mig för att sluta snusa. Jag tror jag hittade nyckeln på en gång, det var som om erfarenheterna från många tidigare misslyckade utbrytningsförsök samverkade. Jag skrev i mitt första inlägg:
”Det var ju busenkelt att sluta snusa. jag har nu varit före detta snusare i hela 5 minuter och känner ingen skillnad alls… Efter en dosa om dagen i 38 år minns jag inte längre hur det kändes att vara icke-snusare. Spolade ner 15 dosor på toaletten, mitt lager för två veckor, ingen nertrappning, inga nikotinhjälpmedel, kände bara plötsligt att nu får det fan vara nog. Det är väldigt lätt att sluta, att fortsätta sluta varje minut för minut, timme för timme, dag för dag, år för år blir den stora utmaningen”.
Att direkt skippa nikotinersättning, nikotinfritt snus, tussar och ingefära samtidigt som jag var väldigt försiktig med kaffe, alkohol och socker och att jag började träna varje dag, gjorde att jag den här gången kom igenom de första viktiga 100 dagarna.
Men det viktigaste var nog att jag mentalt hade bestämt mig. Att förändra en ingrodd ovana efter så lång tid tillåter inga kompromisser. För mig var det allt eller inget. Jag var vid ett vägskäl och bestämde mig för att gå vidare utan att se mig om. Ungefär som att våga bryta en lång kärleksrelation som slutat att ge någonting, men som man stannat i av gammal vana och av rädsla för förändringar. Det var ett hopp ut i det okända som jag aldrig ångrat.
Jag bara gick på en intuitiv känsla att nu jävlar får det vara nog och slutade. Man behöver egentligen inte veta varför, man behöver bara vara tillräckligt envis och uthållig och sen ge kroppen tid att ställa om.
Det finns tyvärr ingen manual om hur man slutar, eftersom vi alla är så olika. Ändå har alla ni som skrivit här gett mig många ledtrådar om mig själv som varit ett enormt stöd. Peppningen av er, som är de enda som på djupet fattar hur fruktansvärt dåligt man kan må när man slutar, har varit ovärderlig.
På så pass lång tid är det rätt många människor som hinner passera förbi. Några kommer hit en kort tid, mer som en förberedelse inför det stora stoppet som kommer att ske i framtiden. Andra lyckas att bryta sig ur och känner sig färdiga med snus, lämnar siten och går vidare. Andra dyker upp väldigt sällan, och då de dyker upp känns det som att träffa en gammal vän som man inte sett på länge. Och så finns det de som fortsätter att hänga här efter en lång tid. Vad som är glädjande är att det är ytterst få som slutar sluta, för att de bestämt sig att de vill vara snusare.
Livet är för kort för att snusas bort av så många anledningar. Alla har vi våra goda skäl att sluta. För mig var känslan av ofrihet det viktigaste skälet av dem alla.
Känslan att veta att snus gör att man känner sig olycklig och skadar ens hälsa, och samtidigt känna att man inte förmår att bryta det dåliga mönstret. Att vara ofri, att vara slav under en drog.
Denna ofrihet är ovärdig för oss alla här, jag är glad att du fattat det med, och att vi med stöd av varandra kan tilltvinga oss den frihet vi alla förtjänar.
