Mer än 5 år har passerat och jag är fortfarande snusfri. Jag känner mig mer som en icke-snusare än en före detta snusare. Jag tänker i princip aldrig på snus, inte ens nu när min fru och tillika mamman till mina barn, i vintras fick den mindre briljanta idén att vi skulle skilja oss.
Men snustrollet är lömskt och väntar på att slå till. Tidigare i veckan i slutet av en stressig arbetsdag med många krävande patienter viftade en kollega med snusdosan och undrade halvt på skämt om jag skulle ha en, han menade att nu som nyskild kunde jag göra som jag ville, tror inte han ens visste att jag är ex-snusare. För ett par sekunder övervägde jag faktiskt att tacka ja och ta en snus. Längtan efter den brännande känslan under läppen och lugnet som uppstår i kroppen kändes för en kort stund oemotståndligt. Som tur var stod jag emot impulsen och sa nej.
Att i vardagen vara icke-snusare är inga problem, men återfallet är aldrig långt borta, så det gäller att aldrig släppa garden helt.
