Kommer jag någonsin bli mig själv igen?

Välkommen! Forum Dagbok Kommer jag någonsin bli mig själv igen?

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 11 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #82777
    individen
    Medlem

    Det har gått fem dagar. Fem dagar av huvudvärk, tandvärk, kort temperament och allmän fnysighet.

    Det är inte första gången jag slutat, eller rättare sagt, försökt att sluta. Jag hade två månaders uppehåll senast i Oktober. Skulle åka tåg i 15 timmar och spottade ut sista snusen när tåget rullade in vid perrongen. Allt gick jättebra, förutom att jag började röka istället. Jag lever i någon slags förnekelse av mitt nikotinberoende. Det här är vad som händer varje gång jag slutar snusa:

    ”Jag mår så dåligt av snuset, jag måste sluta nu. Men huva vad jobbigt att sluta tvärt, jag kan ju röka några cigg om jag blir allt för sugen. Oj då, nu röker jag ju ett halvt paket cigg om dagen! När blev jag en rökare? Bäst jag slutar röka. Men vad jobbigt att bara sluta tvärt. Kan ju ta någon snus då och då för att stilla begäret. Jaha, nu snusar jag en dosa om dagen igen. Men de är ju så mycket bättre än att röka! Va duktig jag är som snusar istället för att röka!” Fin.

    Den här gången är annorlunda. Jag kommer inte röka den här gången. Det har visat sig så mycket svårare att gå Cold Turkey än vad jag kunnat förutse. Första dagen kände jag mig full och skrattade åt allt. Jag var som ett barn som hade hittat sin fars plunta. Sedan kom värken, det bultade i mitt ansikte och tänderna gjorde otroligt ont. Men det spelar egentligen ingen roll, vet att allt det kommer gå över, det har till och med redan blivit mycket bättre. Men jag är inte samma människa. Jag var så lugn, hade ett så stort tålamod, orkade lyssna på samma historia för 29e gången utan att påpeka att jag hade hört det förut. Jag brukar låta mina kompisar fatta saker själva genom att pröva sig fram. Jag vill att dom ska lära sig själv och känna att de gjorde det själv. Men jag kan inte hålla mig längre, blir rasande varje gång de inte fattar vad jag anser som ”überlätta” saker.

    Jag vill inte vara den som tar datorn och skriver deras skolarbeten eftersom jag tycker att de är inkompetenta. Jag har alltid suttit bredvid och hjälpt dem och vill att de ska få chansen att göra rätt själva för att sedan påpeka fel osv. Det här gäller för allt i livet. Kan inte lyssna på historier som jag vet att jag hört en gång innan utan att snappa och skrika exakt när de berättade den sist och vart vi var och härma deras röst när jag gör det.

    Är det här personen jag egentligen är? Jag vill bli mig själv, den lugna filbunken. Var det snuset som gjorde mig till den jag är? Jag har snusat sen jag var 16 och är 21 idag. Är snuset en del av vem jag formades att bli under denna sköra tid mellan ungdom och vuxen?

    Min ömma moder började med snuset efter flera års uppehåll och jag frågade varför, varför slängde du bort all den tiden? ”För jag var aldrig helt lycklig utan det” Är rädd att det är så jag kommer känna också.

    Nu har jag rabblat/grubblat klart och ber om ursäkt för stavfel m.m skriver just nu från mobilen på jobbet.

    För att avsluta på en positiv not, mat smakat väldigt gott nu.

    #82778

    Ja du kommer att bli dig själv igen. Hela tiden du snusade så var du inte dig själv. Det tar tid att återupptäcka sitt ursprungliga inre jag, men den resan är värd allting. Lycka till med slutandet!

    #82780
    Flinta
    Medlem

    Intressant vinkel på ”problemet”. Vem är man utan snus när man nyttjat nikotin i större delen av sitt liv? Vad är ”mig själv”? Personligen är jag lite nyfiken på att se vad jag är för typ när jag slagit mig 100 % fri från nikotinet efter att ha haft nikotin i kroppen 95 % av min vakna tid under nästan 2/3-delar av mitt liv. Jag är inte säker på att jag vill återgå till den jag var innan jag började nyttja nikotin…då var jag typ 14 bast! 😀

    #82782
    Kickan
    Medlem

    Bra skrivet. Som jag ser på det så tror jag man återupptäcker sig själv när man bryter ett beroende. För ofta använder man ju nikotinet för att reglera känslor – trött, jag tar en snus. Arg, jag tar en snus. Stressad, jag tar en snus. Uttråkad, jag tar en snus…typ. Nu kanske du blir bättre på att tolka hur du känner och hantera dina känslor på ett bättre sätt. Sen kan det ju mycket väl vara så att detta gäller mig men inte dig. Men det är en tanke iaf

    #82784
    Flinta
    Medlem

    Nja, för mig var det så att jag alltid hade en snus inne, oberoende av sinnesstämning. Det var bara när jag åt och sov som jag inte snusade så jag har inte direkt kopplat snusningen till några känslor. Risken är väl att jag varit avtrubbad hela tiden och att jag nu kommer bli värsta känslomänniskan…:-D

    #82785
    individen
    Medlem

    Roligt med svar som skiljer sig åt, det får en att fundera. Allt från att jag kommer bli mig själv fast den jag är, är inte den jag trodde att jag var. Att jag kommer lära mig att hantera mina känslor bättre igenom att inte ha ett fix utan att jag får tygla mina impulser och utlopp med min egna kraft. Att återgå till den man var innan man började med snuset, kanske inte lika påläst och påverkad som man är idag.

    Min hjärna försöker lura mig att snusa. Den spelar dum och oskyldig. Jag finner mig i ett scenario där jag är på bristningsgränsen. Dessa tillfällen kommer ännu ett flertal gånger per dag. Jag kan störa mig på någon utan grund, få blixthuvudvärk, känna mig deprimerad etc. Hjärnan jobbar då febrilt för att komma på varför jag känner eller mår så.

    Hjärnan:Hmm, har du sovit riktigt i natt?
    Jag: Jaaaa.
    Hjärnan: Känt dig sjuk på sistone?
    Jag: Neeee?
    Hjärnan: Hur mycket vatten har du druckit idag?
    Jag: Tillräckligt.
    Hjärnan: Åhh, nemen oj! Så dumt av mig, nu kom jag på vad det är. Du behöver ju bara ta en snus! Du vet, en sån där du tar hela tiden. Haha, hur kunde vi glömma att ta en sån? Så konstigt! Jaja, snabba på och ta dig en snus nu så.

    För en kort sekund så skrattar jag med och instämmer. Ja, hur kunde jag glömma att ta en snus? Det är ju självklart därför jag mår så här. Haha, fånigt!

    Min egna hjärna försöker manipulera mig. Den lyckas dölja alla receptorer som skriker efter snus, alla signaler som kraschlandar, att organet helt enkelt befinner sig i en existentiell kris. Den döljer allt det, låtsats som att den inte bryr sig, bara för att den ska kunna lura mig att ta en snus.

    Jag hoppas att detta inte blev allt för flummigt för att förstå, men det är på det här sätter jag skulle beskriva mitt snussug. Jag kan också se ett mönster i varför jag inte lyckats sluta förut, visserligen var det väl halvhjärtade försök men skillnaden var att jag alltid hade snus runt mig. Om det så var min mamma, min vän eller min bror. När hjärnan lurade mig kunde jag alltid lätt få tag i en snus innan jag insåg mitt misstag. Och då var det försent. Jag kände kicken och jag var tagen av nikotinet igen. Lönlöst. Nu bor jag i en ny stad, jag jobbar 24 timmars pass då jag omöjligt kan köpa snus och har inte den ”snuskretsen” längre. Så tur är väl det.

    Åh, nu blev det ännu ett superlångt nattinlägg här. Men de kanske är dessa sena kvällar som snuset skriker på mig som mest.

    Ha det bra och önskar alla en snusfri natt!

    #82786
    Flinta
    Medlem

    Det är verkligen intressant hur olika det är för oss alla. För dig Individen fungerar det bäst när du omöjligen kan få tag i snus och när du bytt ”gäng” att hänga med. För mig har det varit precis tvärt om, de första dagarna gick jag omkring med min halvfulla dosa i fickan. Den gav mig trygghet på något sätt…så länge den fanns där kunde jag ju ge upp och fortsätta snusa om det skulle bli övermäktigt, jag kunde slappna av helt enkelt. Min sambo snusar fortfarande och jag har inte känt att det har stört mig. I övrigt känner jag igen mig i hur hjärnan försöker luras. För mig är det mer att den tycker att det är onormalt att inte snusa så den ger mig snabba små impulser i stil med: ”Just det, ta en snus!” eller ”Nu är det dags för en snus!” eller ”Här går du utan snus…dosan ligger där!”.

    Jag har skrivit om det tidigare men gör det gärna igen, Extra Lakrits har verkligen varit fantastiskt för mig! Det är nästan så att jag börjat fundera på ifall det kanske ändå innehåller lite nikotin eftersom det lindrar abstinensen så pass bra för mig. Troligen handlar det bara om vane-abstinensen men det är ändå anmärkningsvärt.

    #82787

    Flinta, lakris är alkaliskt (innehåller salmiak) och ersätter målarsodan i snuset. Snus = nikotin + soda + tuss. Jag har skrivit tidigare om att man behöver bryta med alla tre för att kunna sluta snusa. Därför blir substitut som Onico en riktig snusfälla. Gäller tyvärr även lakrits, som fungerar på samma sätt…

    Det var ju busenkelt


    (6 augusti, 2012 kl. 06:46)

    #82789
    kerstin_
    Medlem

    Åh, Individen, jag förstår precis hur du menar när du pratar om att hjärnan försöker lura dig!
    Jag har snusat i 8 år (rökte 5 år innan dess) och bestämde mig igår för att sluta, men min hjärna verkar inte vara med på det här här tilltaget.
    Flera gånger det senaste dygnet jag jag känt precis som du sa, att något saknas. Hjärnan kommer då med den briljanta idén att jag ska ta en snus, vilket gör hela kroppen glad eftersom jag i en millisekund glömmer bort att jag har slutat. När jag kommer på det sekunden efter känns det som om världen rasar samman, gång på gång.

    Men jag ska inte ge upp. Den här gången är det på riktigt!

    #92462
    individen
    Medlem

    Vet ni, jag lyckades faktiskt sluta den där gången för snart 7 år sedan. Jag rökte lite cigg periodvis och så, men aldrig något allvarligt. Snusen rörde jag aldrig, det var helt enkelt för farligt.

    Vad gör jag här då måntro? Nästan 7 år senare.

    Ja, jag bestämde mig för att börja snusa igen. Hur sjukt låter inte det. ”Bestämde”. Ringde till och med och snackade med morsan om det. ”Borde jag börja?”

    Ni förstår pissåret som vi kallar 2020 så blev hemmajobbandet och de inställda träningarna för mycket. Jag började gå upp i vikt helt enkelt. Jag tänkte, jag pallar inte det här. Jag får helt enkelt snusa så jag inte käkar ihjäl mig.

    Så, jag snusade. Min puls ökade i princip med 30 slag per minut i vilopuls. Träningsrna kom igång igen på våren, slutade jag snusa? Niet. Men så hände det ursköna, jag fick en skada, en muskelbristning, såklart. Bara som för att visa 2020 att 2021 också hade något att komma med.

    Nu har jag slutat igen, tvärt denna gång. Min puls gick ned igen, det var inte lika jobbigt som sist. Jag vill verkligen att skadan ska läka snabbt och bra, och då är nikotin ingen bra kombination.

    Så därför är jag här igen. Två veckor idag!

    Kram på er

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 11 totalt)
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.