Till varje pris

[Numquam]

Nu börjar kampen igen. Otaliga gånger har jag försökt utan att lyckas. Jag skjuter på det hela tiden. Jag slutar och dagen efter på väg till arbetet tänkter jag ”Men inte nu när jag ska arbeta. Jag slutar till helgen i stället.” Sen slutar jag på fredagskvällen och börjar igen på lördagsförmiddagen. Då tänker jag ”nej men nu är det lördag, jag slutar på söndag i stället.” Sedan när söndagen kommer och jag efter ett par timmar börjar förnimma början på den bottenlösa rastlösheten och tristesen utan snus tänker jag ”nej men jag kan ju inte sluta nu. Imorgon ska jag ju jobba och då måste jag ju fungera. Detta får inte gå ut över min karriär. Tänk om jag blir så arg och irriterad att jag skämmer ut mig på jobbet. Hur ska de gå sen?”

Att sluta snusa kommer alltid olägligt. Att sitta och vänta på ”rätt tillfälle” är meningslöst. Det ingår i självbedrägeriet. Det finns alltid tusentals själ till att skjuta på beslutet. Det är alltid något viktigt man ska göra, alltid något som är i vägen. Man lurar sig själv och väntar på den där veckan då stiltjet infinner sig. Den tiden kommer aldrig då man inte har mängder med ursäkter för att få fortsätta med sit älskade snus. Man orkar inte med abstinensen. Det dåliga humöret, tristessen, oförmågan att koncentrera sig och kanske det värsta av allt – rastlösheten. Inge känns meningsfullt längre. Det är trist. Man har inget att se fram emot.

”Jag har lurat mig själv så många gånger nu” sjunger Håkan Hellström i någon av hans låtar. Så är det för mig. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag börjat och återfallit. Jag blir så glad när jag i mitt abstinenta tillstånd väl har bestämt mig för att återfalla. ”Äntligen kommer man att kunna känna sig som en människa igen” tänker jag. Jag kilar ner till affären köper en dosa, packar in en pris och allt är som vanligt. Men den här gången då. Varför skulle jag inte göra samma sak nu? Imorgon, ska jag springa iväg och köpa en dosa då så snart det blir jobbigt? Nej, det ska jag inte. Jag ska kämpa nu. Jag ska prioritera detta. Jag måste genomlida abstinensen och bita ihop. Någongång lär man komma ut på andra sidan.

Varför vill jag sluta, kanske någon undar. Jag vill vara en sund människa. Jag vill cyklar och springa. Jag vill inte sitta på röven och mula nikotin hela dagara. Gör jag det har jag ingen incitament till att i övrigt leva ett sunt liv. Nikotin är som de flesta andra droger. Man måste ha mer och mer för att undvika abstinensen (som nikotinen har skapat). När abstinensen släpper upplever man ett välbehag. Mer och mer och mer. Ja, efter knappt 20 år med dosan som bästa vän är jag uppe i en ansenlig dagsranson. Det tar aldrig slut. Det måste få ett slut. Så här kan jag inte ha det. Den senaste gånge jag återförll blev jag ganska besviken. Jag mådde förvisso skit innan jag återföll (hade hållit uppe åtta dagar) men inte mådde jag så mycket bättre av snuset. Jag får dåligt samvete av snuset. Jag vet att det är onyttigt. Jag vill inte, men ändå har jag återfalli så många gånger. Innan jag återfaller har de skäl jag anfört för sluta bleknat. Jag tänker ”Det kanske inte är så onyttigt ändå. Alla andra snusar, varför skulle inte du kunna göra det? Du kan väl försöka dra ner på snusandet”. Och sen bryter man sitt löfte och blir besviken. Nej nu gäller det. Kampen börja mot ett snusfritt liv!

[VanQuijote]

Bra beslut Numquam!! Jag har kommit en liten bit på resan mot ett liv utan snus och det känns oerhört skönt att vara på väg mot något som jag inser och instinktivt känner är mycket bättre! Ett liv utan sjuka beteenden som inkluderar ultratidiga/-sena besök på obskyra mackar med dygnet runt-öppet, tankar om hur man smidigast lägger ut snusen när man väl satt sig till bords på någon middagsbjudning m.m.

Det är viktigt att vara beredd på vad som väntar, så läs veteranernas dagböcker här på forumet (cumulusnimbus, Iceman m.fl.) Även om sluta-processerna har individuella variationer så ger de samlade erfarenheterna en bra bild av känslor och upplevelser som du snart kommer att möta.

Kör hårt! Och akta dig för snusmonstret!

[Vante Ante]

Gratulerar Dig till ett mycket bra beslut Numquam!

Jag känner igen mycket av dina tankar runt ”slutandet”
Vi är lika varandra vi människor 🙂

Välkommen till kämparnas skara.
Nu kör vi/
Vante Ante

[MangeRock]

Kör hårt! Det ska inte finnas någon återvändo. Uppbåda all kraft du kan och gå in i förändringen helhjärtat. Det blir såklart bättre men det tar tid. Det svåra för mig har varit att hålla ut i alla lägen. Den första veckan är man ändå rätt stark om man är motiverad men sedan börjar kampen i vardagen och den kan verkligen köra en människa i botten. Tidigt kommer ljusglimtar och dessa får man fler av ju längre tiden går men ibland får man leva med besvikelsen över att inte riktigt vara hemma. Man tror att det är klart och då slår demonen till med full kraft i helt fel situation. Senast för mig i veckan när jag sitter och intervjuar en blivande vikarie då jag ska vara föräldraledig, han måste trott jag var helt borta. Där sitter man med tunnelseende och försöker uppbåda någon slags professionalism 🙂 ja ja kämpa med beslutsamhet!

[jallaz 6.1]

kom igen, you can do it!
De du skriver Numguam är en ”process” som vi alla går igenom, slutar-börjar-slutar-börjar-slutar.
Tror inte många klarar sluta på 1a försöket.
Sen helt plötsligt en dag så är det allvar med slutandet och det är då du ska gå ALL IN o verkligen kämpa emot och inte ge dig.,,,efter några få fysiska dagar är det ”bara” psyket o nikotinmonstret som spökar.. men de e en senare fråga!

[jeso]

Numquan!Jag tror på dig och mig och alla oss andra.Bra inlägg, kunde inte beskrivas bättre. Jag kände en glädje av hopp bubbla upp inom mig, i allt elände, och känner precis som du angående snusmonstret!Har försökt slutat otaliga gånger och nu hittat denna sida. Snusandet är en illusion! Jag vet att varje enskild prilla leder till att man tar en till. Varje fulpåse gör att man vill ta en till, och allt för att känna sig normal. Första prillan var ju ingen höjdare direkt, men man vänjer kroppen successivt. Allt blir omvänt och som snusare tar man en prilla för att känna sig normal, som man kände sig innan man snusade. Jag förstår inte hur människan så lätt kan fastna för den loopen när det är en illusion!

Det kanske kan vara bra att se snusmonstret (i riktigt jobbiga lägen) som en riktigt otrevlig hund med gläfsande mun och röda ögon, som står och krafsar på dörren.En riktig parasit! Nu är det upp till dig, mig och alla andra om vi vill släppa in honom.Ju mer vi tystar honom, desto tydligare kommer krafsandet avta, han att försvinna och slutligen upphöra. VI GÖR DET NU!
Låt oss stiga ut ur buren, stänga och låsa dörren bakom oss. Se ut över livets möjligheter och springa!

Tack!

[Vante Ante]

Hej Numquan!

Hur går det för Dig ?
Bra hoppas jag, förstås.

Att; Kämpa för sin frihet är alltid rätt.

Allt gott/
Vante Ante

[Författare]

Inlägg