Är numera snusfri sedan 4 dagar och nikotinfri sedan 3. Har aldrig försökt sluta förr och jag måste säga att det är en ganska chockerande upplevelse. Jag har faktiskt inte känt så fruktansvärt mycket fysisk abstinens bortsett från massa rastlöshet.
Vad jag däremot känner är en sånn otroligt deppig känsla av meningslöshet att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker gå ut på långa promenader varje dag och använder onico när det är som värst, men känslan av att ingenting har någon mening utan snus får mig just nu att undra om detta ens är värt mödan.
Ligger extremt nära till gråt nu, vilket inte har hänt på år. Det känns så absurdt att detta händer över den där lilla påsen att jag samtidigt måste skratta åt mig själv. När blir det bättre egentligen? Kan omöjligt gå runt så här i en månad till.
Har noterat att det inte är någon direkt risk för att jag ska gå upp i vikt nu i alla fall. Ser verkligen ingen mening i att äta mat när det inte blir någon efter-maten-snus. Måste tvinga i mig, typ.
.
