I backspegeln

[Rookie]

Hej på er,

Vet inte om detta är särskilt produktivt eller till hjälp för er som kämpar med att sluta men det är i alla fall en liten glimt in i min verklighet för de som är intresserade.

Hade fram till för c:a 3 år sedan snusat i större delen av mitt liv (25+ år), gjort kortare uppehåll, alla med samma resultat. Mått dåligt – börjat igen, mått bättre.
Nu så är det 2,5 år sedan jag slutade för sista gången.
Vet egentligen inte varför jag slutade men jag antar att jag var trött på beroendet, trött på att vara missbrukare.
Ville inte passa arvet vidare till mina barn, att det är ok att missbruka. (Pretto visst…!)

Förra gången jag slutade så blev jag uppmanad av min fru att börja igen efter 3-4 månader, jag mådde så otroligt dåligt och jag var antagligen rätt miserabel att leva tillsammans med. Mer än vanligt.
Livet saknade mening och man kände sig trubbig, i vägen och allmänt värdelös.

Så, nu, 900+ dagar efter stoppet kan jag bara konstatera att jag borde sökt hjälp mycket, MYCKET tidigare.
Äktenskapet är troligen helt utom räddning, livet känns bara totalt utan mening, färglöst och dött, även nu efter 2,5 år.
Det har kommit och gått men nu det sista halvåret, varit värre än någonsin.
Har utsatt min fru för så många känslomässiga berg-och-dalbanor att hon till slut inte orkar mer.
Kan inte förebrå henne för att hon nu till slut vill gå skilda vägar, tvärt om, jag tycker det är ett klokt beslut av henne.
Vill inte plåga henne längre men det är klart man önskar att hon orkat mer, att kärleken orkat längre.
Har med mig andra saker i bagaget också så tro inte att jag skyller ALLT på snuset.

Hade allt det här hänt om jag inte slutat snusa? Jag tvivlar på det.
Har 2 underbara barn som både frestar på tålamodet fast samtidigt ger en motivation att låta bli missbruket och hålla humöret uppe. Fan vet hur det hade gått om jag inte hade dem…
Jag har försökt förändra mig, tänka positivt och så vidare men när man är nere i den gropen så är det ibland omöjligt att komma upp, även fast man innerst inne vet vad det är som spökar.
Man hittar fel som inte finns, retar sig på saker som man vet är löjligt o.s.v.
Allt är bara totalt jävla nattsvart.
När man sedan ”vaknar” upp ur ångesten och tar sig upp ur gropen så är mardrömmen en verklighet. Man har sagt saker man ångrar nåt alldeles hemskt, man har fått tillbaka känslorna man har för sin partner men sårat henne djupt.
Svårt att sätta ord på alla känslor också, svårt att få henne att förstå att felet är hos mig. Bara hos mig.
Så tar man sig igenom det och tänker ”Nå, det här händer nog inte igen, jag mår ju bättre nu.”
Fel fel fel…
Varje gång det händer driver man sin partner längre bort…
Rent generellt så har väl vi män svårt att prata om saker, jag är inget undantag, snarare ett skolexempel på detta. Kan själv!

Så om jag får ge ett par råd så kommer de här, utan inbördes ordning:
1. Sök hjälp. Så snart som möjligt. Ensam är INTE starkare alla gånger. Väldigt sällan så faktiskt.
2. Prata med din partner. Ofta. Hellre för mycket än för lite. Försök förklara vad du känner! Skriv ett brev om det är för svårt att prata!
3. Diskutera med likasinnade, vi missbrukare kan faktiskt dra nytta av varandras erfarenheter.
4. Var inte rädd för hjälpmedel. Det kan vara en väldigt bra idé att använda läkemedel på inrådan av läkare.
5. Våga vara ledsen och visa vad du känner. Framför allt för din partner. Det gör dig inte svag, utan mottaglig för hjälp och förändring.

Nästa steg för mig? Se till att få fortsatt hjälp, kanske rent av medicin under en tid, se till att hitta saker som gör mig lycklig igen!

Lycka till!

[Oskarviking]

hej Rookie
ligger ungefär lika som du tidsmässigt och håller med om mycket,
tycker framför allt att det bitvis är konstigt att det aldrig ger sig.
Det är som en stor sorg att sluta snusa,
vissa dagar flyter det på men visst blir man sugen ibland,har
klarat mig ifrån substitut förutom en papperstuss under läppen vid långa bilresor
samt till fredagsölen så det är väl bara att kämpa vidare….

[cumulusnimbus]

Rookie, tack för att du delade med dig och jag tycker du är klockren i din analys när du väljer att söka hjälp. Visst är det så att de flesta av oss har mer än snus i bagaget och att det är lätt att blanda ihop vad som är vad när det gör ont. Att inte börja snusa igen efter vad du beskriver om ditt liv är verkligen starkt, för hur eländigt vi än mår, så är inte snus svaret. Snuset kan verka vara ett halmstrå att greppa efter när det känns extra svårt, men är tyvärr en enkelbiljett ner till ännu djupare nivåer av olycka och ångest.

[messi]

Cumulusnimbus – du är så jävla klockren i dina svar! Jag har läst lite av dina inlägg och även från din egen tråd när du slutade… Du känns inte direkt tappad bakom en vagn;)

Och till rookie säger jag bara… Jävligt bra jobbat. Oavsett vad så är ju inte snuset svaret eller lösningen. Precis som föregående talare sagt:)

[Rookie]

Hej och tack för era svar!

Det tråkiga är att saker med all säkerhet sett annorlunda ut om jag hade pratat mer med min partner.
Men när det gått så här långt har jag effektivt dödat alla hennes känslor, mycket tack vare att hon känt en osäkerhet över hur jag har agerat och reagerat.

Jag respekterar såklart hennes beslut att ge upp, jag har full förståelse för det.
Min terapeut har föreslagit att jag ska skriva ett brev och försöka förklara vad som händer med mig, ungefär som jag beskrivit i mitt första inlägg.
Jag ska skriva brevet för min egen skulle men jag tänker inte be henne läsa det, hon har kommit för långt i processen och jag vill inte utsätta henne för ytterligare berg-och-dalbanor.

Det jag vill fortsatt trycka på är vikten av att kommunicera med sin partner, det löser ingenting att bita ihop, sura och kötta på. Tro mig 🙂

När jag kollar i backspegeln så var vi väldans lyckliga och harmoniska för 3 år sedan och den som förändrats är jag själv.
Det är så väldans lätt att vara efterklok 🙂

Hörni allt löser sig, jag fortsätter min kamp. Känns som att det kanske går åt rätt håll till slut 🙂

Ha det bäst!

[messi]

Klart det går åt rätt håll tillslut, men det är mkt upp och ner på vägen. Det kan jag lova dig! Jag blev själv lämnad för ett år sen och vi hade barn tillsammans så jag har gått igenom helvetet … Vet hur det känns! Skillnaden är väl att det inte på nåt sätt va snusets fel att det tog slut. Anledningen till att jag sluta snusa är bl.a. För att jag ville börja om eller nåt liknande… Jag va trött på det gamla och tänkte att nu ryker snuset oxå 🙂 och det gjorde det!:)

[Författare]

Inlägg