Hälsosammare liv på g?

[lillavilja]

Är inne på tredje veckan. Jag sover som ett barn, helt underbart! Äntligen! Alla dessa år med sömnproblem och nu kan jag somna direkt. Inte för att det gör mig piggare på dagarna.. Eller gladare.. Det är svårt att känna glädje. Jag äter choklad när nikotinbehovet är som värst men det ger inte mer än en liten lättnad. Tränar gör jag men det ger ingen glädje heller, lite skönt i kroppen, men inget beständigt träningslyckorus kommer. Jag tar naturläkemedel mot tröttheten och försöker muntra upp mig med diverse men fan vad deppig och snussugen jag är!!
Mina besvär med synen/yrseln försvinner inte heller. En snus skulle lösa det. Som varje gång jag försöker sluta.

Nu är argumenten för att köpa snus flera och motargumentet att det är så sjukt beroendeframkallande väger inte mycket när jag inte står ut med det.

Det är tufft just nu..

[Anders P]

Klart att det är tufft! Det ska det ju vara, eller hur? Klart att denna demonen kommer fram titt som tätt men stå emot bara. Hur enkelt som helst! Man behöver vara medveten om riskerna men att komma ihåg anledningarna är grymt mycket viktigare. Gör man detta så kommer man att fixa dessa motiga dagar galant. Dessa motiga dagar kommer också bli färre och färre med tiden. Men det är helt klart för tidigt för dig att kasta in handduken redan nu. Du ska ju ge detta en chans eller hur? Kämpa bara jag vet att du fixar det. Det värsta är ju redan över.

[Sorgen]

Räkna med 50-60 dagar i nedstämdhet, ilska, dimsyn, isolering och livlöshet. Dock är det fortfarande värt det, ifall du värderar hälsa & lycka högt. Det du beskriver är INTE kroniskt, det blir bättre, JAG LOVAR! Tankarna du har om att börja är det så kallade ”snustrollet”. Det är han som heter satan i andranamn. Lyssna INTE på honom 🙂

[lillavilja]

Tack! Känns bättre idag. Dessa vågor! Igår kväll brast det till slut: satt och stirrade ut på ingenting, allt var menlöst, och sen började jag storgråta. ÖVER VAD? Jo bara fan och hans moster vet!! Satt där länge, märkligt beteende. Försökte komma på något konstruktivt men allt berörde mig lika mycket som bleka klyschor folk pimplar med när de inte har något att säga.

Men den här dagen har lite mer färg. Kommer man sådär lågt så bara måste det ju kunna kännas bättre! Det är sant Anders, såhär snabbt kan man inte ge upp. Det bara måste kännas bättre efter varje kamp. Men Sorgen, 50-60 dagar av nedstämdhet och dimsyn – det är rätt dystert att tänka på.. jag borde väl förbereda mig på det men kan bara inte acceptera den långa tiden. Jag har ett delmål. Nästa vecka är en gräns. När jag passerar den tiden så är de fysiska besvären mindre, eller så är jag starkare, men min förhoppning är att då känns det lättare.

[Författare]

Inlägg