200 dagar – Två hundra dagar – CC dagar
Tack för alla gratulationer! 🙂
Jag är nästan lite besviken själv men jag har faktiskt inget direkt att rapportera, avslöja eller nytt att komma med.
Det går jävligt bra helt enkelt. Det börjar på riktigt kännas som att ta en snus ligger vääääääldigt långt bort. Ritualer har glömts, känslan har till stor del glömts och faktum är att det nu gått så lång tid att jag åtminstone tror (efter en väldigt snabb blick i en snuskyl på ICA) att man till och med hunnit göra om designen på Knox portion. Jag vet heller inte hur mycket en dosa kostar längre och det skönaste är att jag inte bryr mig – för jag snusar inte! Höj priset till 50 spänn dosan – I don’t care.
När man slutar så tror man inte att man NÅGONSIN kommer komma till ett läge där man inte saknar snusen. Det känns helt enkelt omöjligt. Hur ska man någonsin kunna njuta – på riktigt – av filmen, efter middagen, efter löprundan – efter allt? Mina kära vänner: Det går. Jag minns inte längre att jag måste toppa fredags-entrecoten med en snus. Jag har glömt att fetingen ska in under läppen 20 sekunder efter att löprundan är över. Jag kan somna utan att ge mig själv en nikko-kick. Jag har GLÖMT!
På så sätt är kroppen (och knoppen) fantastisk. Vi har en förmåga att glömma invanda ritualar – om vi lyckas bryta dem. Det finns bara en sak vi inte får glömma och det är att aldrig börja igen.
Mot 300 dagar! 🙂
.
