Slängde snusen efter 3 år.

[Polska Hunden]

Hejsan alla glada och snusfria. Förbered er för lång text.

Första gången jag slutat och enda hoppas jag. Jag hoppade på tåget sent, har bara snusat i 3 år för att vara helt ärlig. Jag började när jag var 28, vilket kan verka lite sent. Men jag började ett nattyrke som tärde på piggheten, kaffe och snus blev hjälpmedlet för att kunna klara av de tunga nätterna. Sen att 90% av kollegorna snusade bidrog också till att jag började inhandla de små påsarna med gudastoftet. Nu när jag har avslutat affären med djävulens lustar så behöver jag skriva av mig och ventilera genom det jobbiga. Och på så sätt kanske sprida hur min resa ser ut. Att läsa om andras strider har hjälpt mig de senaste dagarna och jag tänkte föra detta vidare helt enkelt.

Har inte rökt eller hållit på med någon tobak annars heller sen innan så detta är första gången jag kör en redig avvänjning med andra ord. När jag har snusat så har det vart lagom mängder, en dosa på två dagar kanske. Någon gång mer men inte så ofta.

Hur jag slutade.
För tre veckor sedan insjuknade jag i lunginflammation. Kraftig feber, yrsel och nattliga svettningar kom som en ren käftsmäll. När man var sängliggandes så kände man att det enda man gjorde var att sträcka sig efter dosan. Dagen efter så kände jag hur min mun sved. Mitt försämrade immunförsvar i samband med kroppens totala kollaps trasade sönder mitt tandkött något så in i helvete.

Jag stod i badrummet i tjugo minuter och bara inspektera mitt tandkött. Mitt tandkött som nu var blästrat med trasigt kött, sår och diverse hemskheter. Det såg rent utsagt så jävla illa ut att jag blev rädd. Min mun såg ut som en framtida varningsbild på snusdosor med andra ord. Missfärgat tandkött med sår och skit. Aldrig känt mig så vidrig i hela mitt liv. Även om jag visste att febern var en stor bov så var ju snusen inte oskyldig heller för den delen.
Efter min orala inspektion så tog jag sju raska steg till kylskåpet och lyfte ut snuset. Jag slängde en halv stock i papperskorgen direkt. Lade mig i soffan och var förbannad över min idioti att jag lät det gå så långt.

Efter två dagar hade jag svår abstinens, drivet efter att få köra upp något under läppen var extremt. Jag visste att det skulle komma men var inte beredd på hur hårt det slog. Jag vacklade ut genom dörren till närmsta affär där planen var att köpa godis, chips och snacks för att försöka dämpa ångesten över att inte ha snus i sig. Väl inne så slår det mig, Onico. Det är ju nikotinfritt och tobaksfritt. Det största giftet är ju nikotinet och tobaken, inte att jonglera med skit i munnen.

Min hjärna var nöjd. När jag gick hem med fyrtio kilo godis så stoppade jag en Onico i munnen. Det sjuka var, att trots att jag visste att det inte var nikotin eller tobak i den så trodde ju min hjärna det, den trodde seriöst att den fick sitt gift. Helt plötsligt så kändes allt lättare, mina fötter nästan svävade ovan mark och min sambo hörde på mig hur jag ändrades på en sekund. Det blev några onico under kvällen, kanske 3-4. Bara för att. Jag var glad. Lycklig. ”Snusfri.”

Sen dess har det gått upp och ner. Jag intalar mig själv att jag är rätt så resistent mot diverse problem som tillkommer, då jag inte snusade så länge eller massiva mängder heller för den delen. Det jag känner mest är aggression. Jag har den senaste veckan kokat över så många gånger, trots att jag vet att det inte är nödvändigt. Trots att jag vet att det är löjligt så blir jag helt och hållen galen. Spritt språngande galen. Vi snackar vrede som får Thor att skämmas. Då jag befinner mig framför datorn en del med diverse spel så har jag fått begränsa mig till enklare gulliga spel än tävlingsinriktade för jag klarar inte av dom. I sociala sammanhang så kan jag börja munhuggas över småsaker bara för att. En god vän sa till mig; ”Tänk till tre gånger innan du säger eller gör något nu när du slutat.” Vilket har hjälpt en hel del. De tre andetagen också.

Det har kommit två depressioner med, men de har kommit innan när jag snusade också så de räknas inte. De kanske känns värre. Utöver det så har jag ätit lite mer godis och blivit lite segare. I och med att lunginflammationen fortfarande gör sig påmind så har jag inte hoppat på träninghästen än dock. Då jag vet vad endorfiner och dess effekt kan göra för psyket.

Nästa gång jag skriver här så hoppas jag att mina problem är färre och jag kan hantera abstinensen någorlunda.

[Författare]

Inlägg