Hej!
Slutade för ett par veckor sedan. Jag har levt på som vanligt. Mycket festande med rökare och snusare och många fyllor – men har aldrig ens fått för mig att snusa eller röka; så meningslöst tycker jag nikotin är.
Har nu gått in i en mild depression och stark likgiltighet inför livet – men det är något jag erfarit innan i mitt liv, även som snusare. Snus botar ingenting. Jag slutade snusa någon dag innan jag faktiskt slutade snusa. Låter ologiskt men jag satt och skrev cirka 10 sidor till mig själv som förklarade hur meningslöst nikotin är, efteråt så vart jag inte sugen och har inte känt mig sugen sen dess. Jag snusade på ett destruktivt sätt, med flertalet alldeles för starka påsar under läpparna – ofta till den graden att jag mådde illa. Vardagen var bara nikotin och helgerna nikotin upphöjt till hundra. Må hända att psykisk ohälsa spelat/spelar in, men det är inget argument för att bruka nikotin. Det finns inga argument för det där.
Även om jag hade haft 10 dagar kvar att leva, hade jag inte gått och köpt en dosa. Dosan har blivit fullkomligt irrelevant för mig.
Vill använda dagboken som påminnelse till mig själv utifall denna omtalade ”abstinensen” infaller. Tror inte riktigt på den där dramatiska abstinensen som alla talar om, jag tror att den är till stor del psykisk och beror på tankesättet: ”Åh nu ska jag ÖVERLEVA ett nikotinfritt liv”, istället för att tänka ”Nu är jag inte beroende och tänker inte ha abstinens. Punkt slut.” Självklart har jag känt de fysiska delarna, och den där tomhetskänslan och hungern. Men det där är otroligt uthärdligt och inget att gnälla över. MEN man vet aldrig. Jag kanske överbevisas och slås av den där abstinensen inom snar framtid, och då vill jag gärna kunna gå till den här dagboken och påminna mig om hur lätt det är att sluta.
.
