Efter snart ett halvår – det blir bara värre!?

[Jupiter]

Kände att jag tillslut behövde skaffa ett konto här för att offentligt skriva av mig lite… Ni som inte orkar läsa wall of text får gärna läsa typ sista tre styckena.

Jag började feströka för cirka tio år sedan, för att sedan snabbare än kvickt bli vanerökare. Efter ett par år med det insåg jag att nä, det här är faktiskt bara vidrigt på alla sätt ju. Då började jag snusa istället. Jag är nu någonstans strax över 25 år gammal.

Jag har egentligen aldrig varit jätteförtjust i snus, utan vet innerst inne att jag gör det enbart för att jag är (läs var) nikotintorsk. Att sluta helt med nikotin har alltid legat i bakhuvudet. Har under åren gjort en del ytterst halvhjärtade försök, hållit uppe som längst nån vecka.

Men någonting hände i våras, kanske en personlig mognadsprocess men jag blev plötsligt frälst av tanken: jag VILL vara en FRI människa. Med den övertygelsen slängde jag tvärt dosan i början av maj och genomlevde helvetet det innebär att sluta, men det gick ändå bra att kämpa på mot det konkreta fysiska nikotinbegäret den första tiden med bara viljestyrka. Det känns faktiskt som det är först nu det börjar bli svårt på allvar.

Jag har haft ett par lättare bakslag under sommaren, då jag vid två festliga tillfällen rökt ett par cigaretter vardera gånger. Jag har inte tagit en enda snus, så har valt att bortse från dessa snedsteg.

Men… Jag orkar inte mer nu. Jag orkar verkligen inte så mycket mer. Det blir inte lättare helt enkelt, tvärt om. Jag har luskammat internet efter historier om människor som hållit uppe länge (som i åratal) men begäret inte minskat. Finns några historier, och de är inte särskilt uppmuntrande…

Det jag egentligen undrar är om ni som hållit upp i åratal, helst decennier, handen på hjärtat kan svara på: går det verkligen tillslut helt över? Eller vänjer man sig bara vid misären? För det enda jag känner är mörker och okoncentration. Ja, jag tränar ganska regelbundet, jag sover ordentligt och jag lever inte särskilt osunt. Jag känner att det beror på att jag tappat min grundtrygghet som satt i snuset och jag vill ha den tillbaka, och jag har inte tålamod att vänta i tio år på att set ska kännas ”okej” igen i största allmänhet. Kampen har plötsligt blivit så abstrakt att jag knappt ens vet vad jag slåss mot? Det fysiska begäret är ju sen länge borta? Jag orkar inte heller med just sådana här dippar som jag har i skrivande stund, om detta ska fortgå livet ut.

En annan jobbig tanke jag har som slutkläm är att jag nästan hoppas på en zombieapokalyps eller liknande ”du kommer ändå dö inom några veckor”-scenario. Enbart då såklart för att få smyga runt och missbruka nikotin som om det inte fanns någon morgondag… Vilket det ju inte gör i det scenariot. Såklart jag inte önskar olycka åt mig själv på riktigt, utan jag önskar att jag kunde vilja vara fri från nikotin även i domedagsscenarion menar jag.

Önskar gärna input från er som lyckats helt. Det som ger mig liiite hopp är att jag istället för att springa till närmsta nattöppna kiosk skriver ett inlägg här. Tack för att jag fick raljera lite, den här hemsidan har verkligen hjälpt mig under dessa månader. Peace.

[Författare]

Inlägg