Motivationen avgör

[mumintrollet]

Jag känner igen väldigt mycket av det du skrivit. Jag kommer även själv ihåg hur förvånad jag var över de väldigt tidiga ljusglimtarna man fick, jag skrev en del själv om det tidigt i min dagbok.
Det var lite som att öppna luckor i en julkalender, det kom hela tiden nya överraskningar. Mycket var sådant man ”glömt bort” under sin tid som missbrukare. Jag fick mycket extra krafter själv av det.
Skulle ha känts väldigt hopplöst om vägen skulle varit oändligt lång utan ens en liten ljusglimt.

Något som varit (och fortfarande är) en stor hjälp för mig är att kika hur andras sluta-snusa-resor varit vid omkring samma antalet dagar som man själv betat av. Väldigt mycket styrka fick jag även av att läsa hur allas resor blivit enklare hela tiden ju fler dagar som blivit undanstökade. OM MAN BARA VILL så är man själv där en dag 🙂
Hur många gånger har man inte haft lust att snabbspola lite dagar framåt 😀

Känns det bättre dag 60 än var du befinner dig nu? Svar ja, det känns bättre, betydligt bättre! Dvs bara att bocka av dagar så börjar lättare perioder komma allt oftare. Det är en lång och stenig väg, sakta men säkert blir det iaf lättare och lättare.

Kämpa på! Det är verkligen värt mödan!

[VanQuijote]

Tack för pepp! Jag försöker att notera de där ljusglimtarna som extra bonusar. Upplevde ytterligare en i helgen – hoppas att de fortsätter dyka upp!

I lördags var det nämligen bröllop och fest, trevligt och roligt! Var mentalt förberedd på att det skulle bli ett helvete att festa utan snus, särskilt att sitta på långmiddag. Men det gick förvånansvärt bra!

Under niko-tiden glömde jag ofta bort att lägga ut snusen innan jag satte mig till bords, vilket medförde en del onödiga ursäktanden för ”toalettbesök” när konversationer vid bordet precis börjat komma igång eller när förrätten just ställts fram. Alternativet var ett försök att osynligt (knappast!) lägga ur dubbla påsar i ett överfullt doslock. Inte vidare fräscht i sammanhanget och definitivt inte ett bra första intryck…

Denna gång flöt konversationer och matintag på helt utan snus-bekymmer. Varken praktiska eller tankemässiga! Så 1-0 för snusfrihet på långmiddag! 🙂

Tackade också nej till ”skämtsamma” erbjudanden om festsnus – ”Snus kanske?”, ”Få se om du klarar det här nu då – snus varsågod!” Skitsnusare! Fast jag gillar dom ändå…

• Det här svaret redigerades för 8 år, 7 månader sedan av VanQuijote.

[VanQuijote]

Och jag firar TVÅ VECKOR idag! Inte för att jag tänker slappna av bara därför, men det känns oerhört skönt! 😛

[mumintrollet]

Grattis med två veckor!

Underbart! Hur ofta har man inte diskret försökt drägla ut begagnade portioner i det överfyllda locket vid ett bord. Dosan var man i tillägg ofta tvungen att stoppa ner i fickan och hoppas att inte den överbokade begagnade delen ”poppar” upp i fickan, vilket den ju stundtals gjorde :D. Jag kan ju inte påstå jag saknar det.

Det är möjligt att även du märker hur mycket av det man trodde skulle vara mest oöverkomligt i slutändan inte alls är så jobbigt. För mig hade exvis kaffe, efter-maten, morgon, alkohol ingen betydelse alls. Däremot bråkade något överraskande snusmonstret efter ett löppass och jag har fortfarande sug ibland efter löprunda, numera dock inte alls lika intensivt längre.

Kriga på vidare, detta klarar du!

[VanQuijote]

Hurra! I morse var första gången som jag vaknade, klev upp, åt frukost och gjorde mig i ordning utan att en endaste gång gå till ”snus-hyllan” (bara för att där upptäcka att jag ju har slutat)! Eller ja, senaste veckan har jag nog kommit ihåg det redan när jag rest mig från bordet eller varit på väg fram, men ändå. Vi får hoppas att det inte bara var en tillfällighet, utan att den tidigare rörelseprogrammeringen börjar släppa på riktigt.

Jag klappar visserligen fortfarande med händerna utanpå jackfickorna för att kolla att snusdosan är med. Skillnaden nu jämfört med under niko-tiden är att jag faktiskt blir glad av att upptäcka att dosan saknas. Det blir en liten pepp för mig själv.

Jag tuggar fortfarande ingefära ett par-tre gånger per dag, typiskt vid en lite längre biltur eller vid långa möten. Mest för att undvika att stoppa i mig en massa socker, som jag gjorde första veckan. Papperstussar känns fortfarande okej att ibland stoppa in i förebyggande syfte, t.ex. när det är dags för hämtning dagis, hämtning skola, inhandling mat och så ”hell hour” hemma innan middagen står på bordet. Jag har tänkt mig att sluta med substituten vid månadsskiftet, men det är inte en plan skriven i sten – det känns inte som att det är livsviktigt.

De senaste två-tre dagarna har gått förvånansvärt enkelt. Lätt rastlöshet emellanåt, men inga riktiga attacker. Och lyckligtvis inget snusmonster!! Jag har dock läst flera av veteranernas dagböcker och förstår att detta inte alls ska tolkas som en signal på att det är över, utan att det snarare är tid att ladda mentalt för nästa prövning. Vissa har tydligen upplevt en jättejobbig period efter 20 dagar, andra runt 30. Vi får väl se när det blir – jag försöker stå beredd!

[malinjo]

Grymt jobbat VanQuijote!

Jag är just nu efter 3-4 inne i en mentalt jobbig period då mitt humör är kaos helt utan anledning och jag mest hela tiden känner mig irriterad och arg. Dock har pojkvännen som slutade ungefär samtidigt som jag inte känt av ett dugg så detta kan säkert skilja sig åt. från person till person. Drabbar det dig med är det bara att tänka att det blir bättre, och träna som en tok (det hjälper mig iallafall). Att låta bli snusen upplever jag dock inte som så mycket jobbigare, men den här gången är jag verkligen inställd på att lägga av för alltid och det verkar du med vara så!

Lycka till 🙂

[VanQuijote]

Tack detsamma malinjo! Håller med om att träningsendorfinerna utgör ett fantastiskt tillskott i den fysisk-kemiska härvan av ämnen och reaktioner i sluta-processen!

Det är nyttigt att höra att de psykiska abstinensbesvären faktiskt skiljer mycket från individ till individ (även om det egentligen säger sig självt). Ju fler dagböcker jag har läst här på forumet, desto tydligare har jag kunna föreställa mig VAD som kommer att ske under min sluta-process, men inte riktigt NÄR. Men det där VAD kanske inte heller är helt gemensamt. Nu tänker jag att det bästa vore att vara beredd på att kunna känna/må/reagera lite hur som helst, när som helst. Och primärt koppla känslan till att jag har slutat snusa.

På minuskontot. Glömde min femkronors-knöl med färsk ingefära hemma igår morse och tomhetskänslan när jag upptäckte det var läskigt bekant. Jag höll mig visserligen från att gå och köpa en ny, men när jag kom hem skyndade jag mig in och njöt otroligt av att tugga på en liten bit. Det beteendet känns fullständigt sjukt! Men det är fullständigt normalt för varenda snusare skulle jag säga. Djävulska gift!

[sverker]

Det är tillåtet att må/känna/reagera lite hur som helst och att man kan koppla känslorna till snus slutandet. Vi är alla olika och känner/handlar därefter som de unika individer vi är. Jag visste ingenting om vad och när den grå vardagen skulle komma, men den pågår hos mig just nu och började runt 34-35 dagar. Jag har uppmärksammat att det inte är ihållande utan att det faktiskt finns luckor av dagar som är bättre och att det sen kan komma dagar som är mindre bra. De här mindre bra dagarna är jobbiga då slits man mellan hopp och förtvivlan (åtminstone jag). Jag tycker inte att du ska göra det till en större sak, än vad det är med ingefäran den tiden kommer när du inte behöver det. Själv tuggar jag fortfarande tuggummi och tillåter mig det. 18 dagar drygt 2 veckor starkt jobbat.

[VanQuijote]

Tack Sverker! Det känns lindrande att höra att det inte behöver vara en konstant grå tillvaro, ens under den värsta perioden.

Jag är dock osäker på ingefäran, känner att jag har lite samma beteende och tankebanor som med snuset. Visst, kanske går det bort av sig själv. Annars måste jag sätta en tydlig tidsgräns och ”ta fighten” med substituten också.

Tre veckor idag. En av de magiska gränserna! 🙂 *klapp på egen axel*

[VanQuijote]

Jag tycker mig nu kunna konstatera att ingen dag är den andra lik vad gäller suget efter snus. På morgonen, dagen och eftermiddagen igår kändes allt hur lugnt som helst. Knappt ens några tankar på snus. Vid niotiden igår kväll fick jag plötsligt fullständigt frispel och mulade i mig ett rör Pringles, en förpackning salta pinnar och en halvliters cola på en kvart. Det var det eller en snus, bara för att någon jäkla receptor i hjärnan fick för sig att den ville gosa en stund med en liten nikotinmolekyl. Fy fan för giftet!

[Författare]

Inlägg