Jag har kommit till insikt. Nikotinet styr hela mitt liv och den enda riktiga glädje jag känner är när jag får stilla abstinensen. En filterlös cigg på balkongen på morgonen för att vrida vreden inne i huvudet rätt igen. Några påsar Granit stark till kaffet för att hitta lugnet. Sen snus på snus på snus på snus, bara för att hålla suget på avstånd. Nästa dag samma visa. Hela tillvaron handlar om snus.
Ibland kan jag pressa mig till att vara utan en halv dag bara för att få känna befrielsen när jag väl tar en, men det enda som egentligen kickar i dag är dubbla påsar Siberia. Fast jag är nog snart tolerant även mot det. Dessutom smakar det klorin och röv. Alla andra prillor handlar bara om att hålla mig flytande.
Jag är less på att hållas gisslan av min egen hjärna. Less på att dra två dosor om dagen, på att inte känna glädje utan bara självförakt. Jag vill bli en mycket bättre människa än så.
En gång var jag faktiskt den personen. Under de 21 år som gått sedan min första prilla i tonåren har jag haft ett långt uppehåll på flera år, innan jag trillade dit igen under en (av helt andra orsaker) tung period. Jag var en bra människa under de år jag höll upp. Glad, och pigg. Jag sprang mycket. Tränade till och med för ett ultramarathon. Sen jag återupptog snusandet har jag tappat alla mina intressen. Jag är lat och likgiltig, och ids ingenting. Den där människan jag var under de åren utan snus är helt förändrad. Borta.
Så nu får det vara nog, för alltid. Eftersom det här forumet var till stor hjälp förra gången jag slutade (skrev inte själv då, men läste mycket) startar jag nu en dagbok. Mitt stoppdatum ligger en dryg vecka fram i tiden och jag har en plan utmejslad. Kör cold turkey, det är det enda rätta.
Jag kommer göra uppdateringar vartefter, främst för min egen skull. Men kanske kan jag även inspirera andra, såsom andra inspirerade mig när jag slutade första gången.
Måndagen den 1 maj, på kvällen. Då tar jag sista prillan.
.
