- Detta ämne har 670 svar, 68 deltagare, och uppdaterades senast för 1 vecka, 5 dagar sedan av
.
-
Stod bakom en kille i kassan som köpte fyra dosor grov lös. När jag såg vad han betalade baxnade jag… Har glömt hur vansinningt mycket pengar snusare lägger ut på snus. I början hade jag koll på hur mycket jag sparat in på att inte snusa och var noga med att använda pengarna till belöningar för mig själv. Efter ett tag blev det normalt att inte betala för nikotin. Jag tror jag ska återinföra min snussparbössa, för det är ju faktiskt så att denna besparing består.
Kör hårt ni med och belöna er själva för att ni är så grymt duktiga!
När man väl börjat snusa och inser att det inte varit ett så himla bra drag, så bestämmer man sig sen för att sluta. De flesta har fattat att det inte är så himla enkelt. Själv har jag glömt hur många gånger jag slutat snusa för att sen börja igen under 38 års tid. Efter ett tag ger man upp och börjar igen, men varför gör man det?
Jag har funderat mycket på det och försökt hitta förklaringar. Det har pendlat mellan fysiologiska, sociala och psykologiska förklaringsmodeller. Inget har fungerat eftersom de funktioner som påverkas av drogen ligger i basala belöningscenter som inte så lätt låter sig påverkas av rationellt tänkande. Saknar man näring, blir man hungrig, ser man mat väcks en impuls att äta. Är man under vattnet så väcks till slut en andningsimpuls. Även om man vet att man drunknar om man då andas så kommer man då till slut att andas, eftersom instinkten är så stark. Belöningen om man får luft istället för vatten i lungorna är ögonblicklig.
Utan mat och utan luft dör man och det kanske inte är så konstigt att hjärnan ger belöningar efter att man ätit eller andats.
Kruxet med snus är att man efter ett långt snusande uppfattar det som ett normtillstånd att stoppa in snus och belönas, på samma sätt som man inte tänker på att man andas. Den stora skillnaden är att behovet av snus inte existerar. Utan mat och utan luft dör vi. Om vi inte får luft eller mat så talar bristen på belöning om för oss att nu är det dags att göra något åt saken, annars är vi i knipa.
Med snus känns det precis likadant. Den stora skillnaden är att snus är inte livsviktigt som luft eller mat. Vi är bara lurade att tro det. Därför kan vi lära oss att kontrollera impulsen att ta snus. En del av hjärnan kan beordra handen att inte öppna locket och gräva fram ur dosan och stoppa in. Självklart börjas då en förhandling med andra delar av hjärnan som tycker annorlunda.
Här ligger nyckeln för mig. Man behöver inte snus, tvärtom man mår så grymt mycket bättre utan snus. Om mat eller luft kan man inte förhandla, hur mycket man än håller emot, så måste man till slut andas eller äta. Och man kommer att göra det oavsett hur viljestark man är.
Med snus är det bara att bestämma sig för att det här skiten behöver jag inte och sen sluta förhandla. Jag tror att min kamp denna gång var över redan efter fyra dagar. Jag bestämde mig för att göra slut med snustrollet och sen hålla mig undan för evigt. Uttrycket från Sex and the City: ”Sex with an ex is just sex with an ex”, fungerar inte med snustrollet.
Ger man det lillfingret så tar det hela handen. Vi behöver luft och mat men inte snus. När vi slutar förhandla så vinner vi. Så sluta att fantisera om att krama snustrollet igen och gå vidare med högt hållet huvud utan att se dig om. Du är värd någonting så mycket bättre.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.