Jaha, då har man kommit till detta stadiet, när man känner man måste skriva ner sina problem. Jag slutade abrupt med snusen för (bara) 4 dagar sen nu. Jag har egentligen inga större problem med suget, huvudvärken, skymmande ögon och yrhet, det som verkligen påverkar mig är depressionen.
Varje kväll, efter jag kommer hem från jobb och ej är distraherad längre slår det mig som en vägg, och jag vill bara gråta. Jag är så deprimerad, och vet ej varför. Jag har ett skitbra jobb, jättefin sambo och trivs allmänt med livet. Var det verkligen pga snusen som jag var lycklig förr?
Jag har alltid varit väldigt självmedveten, och har alltid haft svårt att bli lika lysande glad, exalterad eller upphetsad av saker och ting. Min sambo brukar le och studsa och prata om saker i flera dagar när hon ser fram emot något, jag säger bara ”jo, det ska väl bli skoj”, eller något i den stilen.
Aldrig tänkt på det så mycket, men nu när dopaminet från snuset är borta mår jag så sjukt dåligt, får tankar som ”vad är meningen med livet?”, ”varför går jag ens till jobb?”, ”vad gör vi här egentligen?”.
Vet ej vad jag förväntar mig av att skriva här, kanske någon som varit i en liknande situation, eller bara hjälper att skriva av sig lite. Hatar att visa svaghet, speciellt inför familj/sambo, så har fortf ej sagt något till dem.
.
